Det satsas en hel del på grön industri i norra Sverige. En batterifabrik i Skellefteå och ett par ”stål utan kol” satsningar i Boden och Luleå som kan innebära så mycket som 10 000 nya arbetstillfällen. Bakgrunden till att detta sker i just norra Sverige är till stor del den billiga elen. En el som i framtiden planeras att främst komma ifrån vindkraft, men vad händer om elpriset skulle gå upp?

I norra Sverige finns det stor elproduktion till låga priser vilket är synnerligen attraktivt för företag som kräver mycket el. I södra Sverige har å andra elpriserna skenat denna vinter vilket inneburit att företag blivit tvungna att lägga ner eller avskeda personal för att klara kostnaderna. Skillnaden i pris mellan norr och söder kan förklaras dels av att infrastrukturen för överföring av el från norr till söder inte är tillräckligt utbyggd, dels att södra Sverige blivit alltmer sammankopplat med elmarknader i Danmark, Tyskland och övriga Europa. För att reda ut vad detta innebär för Sverige och främst norra delen ställde vi några frågor till CERE medlemmarna Runar Brännlund, Bengt Kriström och Tommy Lundgren. (Klicka på rubriken för att läsa mer)


-De satsningar vi ser bygger till stor del på att det finns stora mängder billig el tillgängligt. Men utifrån de trender vi ser på elmarknaden med bland annat en utbyggnad av överföringskapacitet från norr till söder och en ökad integrering av elmarknaderna i Europa ser vi framför oss ett högre pris på el. Från det drar vi slutsatsen att det leder till en strukturomvandling i svensk industri, från förädling av el till produktion och export av el. Det vill säga, el går i högre utsträckning från att vara en insatsvara i svensk industriproduktion till en exportvara. Det är så långt vi kan se idag, men givetvis påverkas detta av politiska beslut, t. ex. hur vi bygger ut elnätet mot omvärlden. Vi menar dock att frihandelstanken bör vidmakthållas. Vi bör utnyttja de komparativa fördelar vi har i elproduktion. Konsekvensen av högre elpriser är dock att elintensiva processer får stryka på foten.

Vad innebär ett högre elpris för de gröna satsningarna i norr?

- Det finns anledning att dämpa entusiasmen kring ”den gröna industriella revolutionen” i norra Sverige av det enkla skälet att elmarknaden utvidgas till hela Europa och att industrier samt transporter kräver mer el vilket sammantaget leder till ett högre elpris. Elen kommer även fortsättningsvis att säljas till högstbjudande men kunderna kommer att finnas allt längre söderut. Istället för 10 miljoner kunder finns det på sätt och vis flera hundra miljoner kunder, när Europas kraftnät knyts ihop. Det hjälper därför inte att sätta upp 5000 nya vindkraftverk i norra Sverige; det kommer ändå inte finnas någon billig el att köpa .

Är det ”bra för Sverige” att elen blir dyrare?

- Frågan är i grund och botten ytterst komplicerad, eftersom vi egentligen måste svara på den mer grundläggande frågan om vad som skall avses med ”bra för Sverige”, ett högre elpris ger både vinnare och förlorare. De senaste månadernas elpriser har inneburit att elkostnaden blivit en allt större börda för många familjer. Den andra sidan av myntet är att de som producerar elen tjänar mer pengar. Vattenfall är ju statligt ägt och vi betalar på sätt och vis till oss själva, eftersom Vattenfalls vinster går rakt in i statskassan, och de som äger aktier i andra elproducerande företag får på motsvande sätt ta del av aktieutdelningen.

Kan vi inte bara ”klippa kabeln” söderut så elen stannar där den produceras?

- Jo, i teorin kan vi det, men eftersom Sverige är med i EU måste vi följa reglerna och kan därför inte säga att ”vi behåller elen själva, eftersom elpriset blir så högt om vi tillåter export”. Att ”klippa kabeln” innebär att vi till viss del överger tanken på frihandel, men frihandel har varit mycket fördelaktigt för Sverige. Vi hade ju kunnat stoppa export av papper och på så vis få mer eller mindre gratis papper, men då också mindre av andra varor som vi inte kan producera själva, exempelvis kaffe och apelsiner. Frihandel innebär en effektiv användning av resurser, däremot är det långt ifrån säkert att frukterna av frihandel kommer alla till del på ett rättvist sätt..

Hur som helst kokar de högre elpriserna ned till att vi kommer att exportera mer el och får räkna med att elintensiv industri får stryka på foten. I sin tur förlorar vi då (på kort sikt) ett stort antal arbetstillfällen, ungefär som vi gjorde när de stora varven lades ned på 1970-talet. Det är den strukturomvandlingen av den svenska ekonomin som vi ser framför oss.

Hur stor del ska staten ta i strukturomvandlingen?

Det är en bra fråga: borde staten stötta batterifabriker, vindkraft och andra processer som leder oss bort från användningen av fossila bränslen? Svaret är att staten kan och bör stötta via medel till Forskning och Utveckling utan att för den skull peka ut vinnare. Av erfarenhet vet vi att det inte brukar sluta väl; staten har inte en bättre kristallkula än någon annan. Etanolsatsningen som gick i stöpet är ett bevis på detta. Å andra sidan, om satsningar på grönt stål etc görs helt i privat regi finns inget att bekymra sig över; i en marknadsekonomi står det var och en fritt att spendera sina pengar (inom lagens råmärken).

Är det bara privata pengar som satsas?

Nej, satsningarna bygger i stor utsträckning på offentliga medel. Exempelvis planerar LKAB att satsa 400 miljarder kronor. Visserligen säger man från LKAB att det är en affärsmässig satsning, men eftersom LKAB är ett statligt företag är det ytterst skattebetalarna som tar risken. Vi föreslår därför att varje investering som helt eller delvis finansieras med skattepengar belyses med samhällsekonomiska lönsamhetskalkyler, och att statliga företag som planerar stora investeringar inhämtar en second opinion beträffande den företagsekonomiska och samhällsekonomiska kalkylen.

Men borde inte staten satsa på omställningen? Är inte ”grönt stål” positivt för klimatet?

Eftersom svensk stålindustri ingår i utsläppshandelssystemet så kommer produktionen av ”grönt stål” i Sverige, oavsett hur många miljarder som satsas, inte att påverka de totala utsläppen i EU. ”Den ’marknadsstimulerande klimatpolitik’ som det ofta hänvisas till finns redan på plats och några ytterligare satsningar och subventioner behövs därför inte, eller är till och med verkningslösa. Utsläppshandelssystemet inom EU innebär att utsläppen begränsas på europeisk nivå (-43% idag men ett förslag på -61% till 2030 ligger på bordet). Poängen med utsläppshandeln är ju just att ”grönt stål” växer fram organiskt utan statligt stöd, om den är privatekonomiskt lönsam. Huruvida satsningen på ”grönt stål” är lönsam beror väsentligen på två saker: vad blir priset på utsläppsrätter (dvs kostnaden för att släppa ut fossila bränslen) och vilket pris blir det på el? När antalet utsläppsrätter minskar, driver den ökade knappheten fram ett högre pris, vilket innebär att det blir dyrare att göra stål på vanligt sätt (som enkelt uttryckt innebär att järn och kol blandas ihop). Att använda vätgas istället för kol för att göra stål eliminerar koldioxidutsläppen, men processen är mycket elintensiv. Vi ser nu att priset på utsläpp stiger via utsläppshandel och därför driver marknaden själv fram ”grönt stål”. En smolk i denna bägare är de högre elpriserna vi ser framför oss. Icke desto mindre, som det nu ser ut går antalet utsläppsrätter mot noll och om 30 år eller så går det inte längre att tillverka stål på konventionellt sätt i EU. Vi får då importera eller hitta på andra sätt att göra stål, t.ex. med hjälp av vätgas.

Läs även debattinlägget i Västerbottenskuriren: Dämpa entusiasmen kring den gröna industriella revolutionen, publicerad 29 april, 2022.

Kommande