I Västerbottens kuriren den 12 november 2015 uttalar sig tre forskare om hur en ambitiös klimatpolitik kan se ut, läs hela inlägget nedan:

Idag arrangerar Klimatforum Västerbotten en konferens om bl.a. klimatforskning, klimatpolitik och klimatsmart ekonomi. Tillsammans med Västerbottens klimatambassadörer samt nationella och regionala föreläsare skall klimatfrågan diskuteras från ett regionalt till ett internationellt perspektiv. Mötet i Umeå kan tyckas ligga rätt i tiden då FN:s klimatkonvention, UNFCCC, genomför sitt tjugoförsta partsmöte i Paris den 30 november – 11 december. Anmärkningsvärt, dock, med mötet i Umeå är den nästan totala avsaknaden av klimatforskare och forskare på klimatpolitik och ekonomi. Inte minst av detta skäl finner vi det av stor vikt att ge vår bild av hur Sverige bör utforma sin klimatpolitik så att det på effektivaste sätt bidrar till minskad klimatpåverkan.

En egenhet med klimatproblemet är att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären är oberoende av var utsläppen sker och vem som släpper ut. Utsläpp av ett ton koldioxid i Åsele har samma effekt på koncentrationshalten som ett ton utsläpp i Los Angeles, eller någon annanstans på jorden. Vidare gör det ingen skillnad om utsläppen kommer från trafik, bostadsuppvärmning, eller industrin. Sammantaget betyder det att en regional, nationell, och/eller sektoriell klimatpolitik sannolikt är ineffektiv, och i värsta fall kontraproduktiv. Det är i skenet av detta man måste se vikten av mötet i Paris, att försöka få till ett avtal som omfattar så stor andel som möjligt av de globala utsläppen.

Givet att man inte lyckas enas i ett globalt avtal, bör då enskilda länder, eller grupper av länder, gå före och genomföra egna kraftfulla nationella reduktionsåtgärder, och vilka åtgärder ska man vidta isåfall? Ett argument för att gå före är att utsläppen minskar i det land (region) som går före, och att man är ett föredöme för omvärlden. Ett annat vanligt argument är att det leder till ny klimatsnål teknik som kan exporteras till andra länder. Det vanligaste argumentet mot att gå före är att produktion ”flyttar” som följd av högre kostnader, och att vi får förändringar i import och export (relativt klimatsnål svensk fossilfri pappersproduktion ersätts av mer utsläppsintensiv produktion, exempelvis). Ett annat inte ovanligt argument är att det leder till ”inlåsningseffekter” i egna teknologier som inte är långsiktigt effektiva (etanolbilar exempelvis).

Huruvida summan av argumenten för att gå före är större än summan av argumenten emot att gå före beror i huvudsak på landets storlek. För ett stort land, som USA, eller en grupp av länder, som EU, så är värdet av att gå före större än för ett litet. Inte minst för att ett stort land, eller en stor koalition, kan vara teknikdrivande på ett sätt som inte ett litet land kan. Värdet av att ett litet land som Sverige går före är begränsat, och kan till och med vara negativt i fall fel verktyg används. Men om nu ett litet land som Sverige vill gå före med en ambitiös klimatpolitik, hur bör den då utformas?

För det första, om det är en minskning av globala utsläpp som är målet, låt då denna driva omställningen mot mindre utsläpp och ta bort målen för förnybar energi och energieffektivisering. De två senare målen fördyrar klimatpolitiken avsevärt genom att de detaljstyr hur utsläppen ska minska. Förnybar energi och energieffektivisering är viktiga medel för att nå klimatmålet, men det finns inget självändamål att binda sig vid specifika nivåer.

För det andra, undvik sektorsmål i klimatpolitiken. Att sätta specifika mål för transporter, jordbruket, industrin, etc., som inte direkt korresponderar mot hur svårt eller lätt det är att minska utsläppen innebär en fördyring av klimatpolitiken. Effektiviteten skall vara styrande; de åtgärder som ger störst effekt per satsad krona skall väljas.

För det tredje, fortsätt och förstärk prissättningen av koldioxid via koldioxidskatten och det europeiska utsläppshandelssystemet (EU-ETS), och rensa bort andra styrmedel som inte kan motiveras av andra skäl. Den koldioxidskatt vi har haft i Sverige har varit bra och styrt utsläppsreduktioner på ett effektivt sätt för de utsläppskällor som ligger utanför EU-ETS. Idag ingår energiintensiv industri, kraftproduktion och flyg i EU’s utsläppsbubbla, EU-ETS. Verka för att fler sektorer och fler länder utanför EU knyts till systemet.

För det fjärde, Sverige måste arbeta för att åtgärder som att binda kol i skog får inkluderas i det svenska klimatmålet. Den svenska potentialen för ökad kolinlagring är stor och kan sänka klimatpolitikens kostnader om dessa effekter får räknas in.

Sist men inte minst så måste klimatpolitikens nytta och kostnader utvärderas systematiskt och kontinuerligt. Detta skall göras både innan och efter det att ett styrmedel införs, vilket även efterlysts av OECD. En systematik och kontinuitet på detta område skulle förbättra styrmedlens effektivitet samt att de satta målen nås.

Vi menar att klimatfrågan är alltför viktig för att styras av en ogenomtänkt politik som innebär liten eller negativ nytta till hög kostnad för samhällsmedborgarna. Vi hade gärna berättat om detta på mötet i Umeå idag.

Runar Brännlund
Professor i Nationalekonomi och biträdande forskningschef vid Centrum för Miljö och Naturresursekonomi

Tommy Lundgren
Professor i Nationalekonomi, Centrum för Miljö och Naturresursekonomi

Sofia Lundberg
Docent i Nationalekonomi och Rektor vid Handelshögskolan, Umeå Universitet

Följ hela debatten här

Fokusera inte bara på koldioxidutsläppen, publicerad online 16 november 2015.
Klimatfrågan är större än ekonomisk effektivitet, publicerad online 17 november 2015.
Glöm inte bort att även räkna med tidsfaktorn, publicerad online 23 november 2015.
Mesta möjliga klimatnytta per krona är centralt, publicerad online 23 november 2015. (Brännlund, Lundgren och Lundberg)
Klimatet – kan det vara effektivt att rädda planeten? publicerad online 27 november 2015.




Kommande

Visa full kalender