Professor William Nordhaus har blivit tilldelad Sveriges Riksbanks Pris till minne av Alfred Nobel 2018. Det som lyfts fram i prismotiveringen är utvecklandet av modellverktygen DICE och RICE som på ett nydanande sätt integrerade ekonomi och klimat i en så kallad ”integrated assessment model”. Modellerna beskriver samspelet mellan ekonomisk aktivitet och klimat. Utöver det som nämns i prismotiveringen så har han bidragit med mycket annat. Inte minst ”gröna räkenskaper” från 1972 ("Is Growth Obsolete") och en uppföljare senare (NAture's Numbers, 1999). En väldigt intressant essä som kombinerar svårigheten att tolka BNP som ett mått på framsteg med idéer om hur teknologiska framsteg kan mätas (Do Real-Output and Real-Wage Measures Capture Reality? The History of Ligthing Suggest No). I denna essä visar han hur priset på artificiellt ljust har reducerats till en fraktion av vad det var på 1800-talet. En dylik välfärdsutveckling är svår att beräkna med ett konventionellt BNP.

Han har också skattat hur mycket ”uppfinnare” egentligen får från sin idé (se "Schumpeterian Profits in the American Economy: Theory and Measurement". Han var också tidigt ute och kritiserade ”tillväxtens gränser”, mer specifikt Romklubbens modell, och allt han sa då på 1970-talet om hur dåliga dessa framtidsspaningar var visade sig vara rätt. Oljan tog inte slut år 2000, det blev ingen massvält osv. Att Nordhaus nu får priset är kanske inte helt okontroversiellt (inte ens för miljöekonomer), men glädjande inte minst för att ljuset riktas mot vårt ämnesområde, miljöekonomi. Nordhaus har med emfas lyft fram det som de flesta miljöekonomer länge sagt; att klimatet måste ses som en global kollektiv vara, och att lösningen på klimatproblemet därmed måste vara global, exempelvis i form av en global skatt på koldioxid eller globala utsläppsrättighetsmarknader.

Bengt Kriström & Runar Brännlund