Att använda prestationsbaserad bevarandeersättning för att främja samexistens mellan människor och rovdjur

För många stora rovdjur är det avgörande för deras bevarande att den ekonomiska bördan för lokalbefolkningen hålls så låg som möjligt. Incitamentsbaserade program, där människor som lever nära rovdjuren får ekonomiska fördelar av att bidra till bevarandearbete, lyfts därför allt oftare fram som ett lovande verktyg för att främja samexistens mellan människa och rovdjur.

– Om lokalbefolkningen upplever att rovdjuren innebär en nettoförlust blir bevarandet väldigt svårt att upprätthålla i längden, säger Göran Bostedt, forskare vid CERE och en av författarna bakom den aktuella studien.

Trots att antalet incitamentsbaserade program för bevarande av stora rovdjur ökar, har forskningen kring hur dessa program faktiskt fungerar varit begränsad. I studien har forskarna därför granskat utformning, genomförande och resultat av ett nytt prestationsbaserat ersättningsprogram för lejonbevarande – Conservation Incentive Payments (CIP) – som testades i Ngorongoro Conservation Area (NCA) i Tanzania.

Programmet utvecklades i nära samarbete med lokala intressenter och innebar att byarna fick direkta ekonomiska utbetalningar baserade på hur många lejon som observerades på deras mark varje månad. Under den treåriga pilotperioden genererade programmet inkomster till byarna som var mer än dubbelt så höga som värdet av den boskap som skadades eller dödades av lejon. Intäkterna användes främst till utbildningsrelaterade satsningar.

– Det här visar att det är möjligt att vända ett rovdjur från att ses som ett problem till att bli en resurs för lokalsamhället, säger Göran Bostedt.

En hushållsundersökning som genomfördes i slutet av pilotprojektet visade också på en bred medvetenhet om och ett starkt stöd för CIP-programmet bland de boende. Enligt forskarna ger erfarenheterna viktiga lärdomar för framtida incitamentsbaserade bevarandeprogram, både i Tanzania och i andra delar av världen.

Studien pekar särskilt på vikten av att utveckla ett praktiskt och flexibelt ersättningsramverk, att kontinuerligt utvärdera och anpassa kommunikationen kring programmet, att stödja lokala aktörer i hur ersättningen används samt att tidigt identifiera långsiktigt hållbara finansieringslösningar.

– Incitament kan fungera mycket väl, men de måste vara rätt utformade och förankrade lokalt för att få långsiktig effekt, avslutar Göran Bostedt.

Hela studien hittar du här.